Beskrivning
San Paolo Eremita är franciskanernas stora gotiska kyrka i Brindisis historiska stadskärna, byggd mellan slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Den restaurerades grundligt 2017–2018 och rymmer i dag stiftsmuseet: utvändigt har den enkla gotiska former, invändigt är den full av barockaltare och medeltida fresker.
Interiören är ett enda rymligt skepp. Längs väggarna följer barockaltarna med sina dukar på varandra: på Mariaaltaret, kanske utfört av Zimbalo, hänger en Madonna del Carmine som tillskrivs Alessandro Fracanzano, med Sankta Katarina, Paulus eremiten, Sankt Didacus och familjen Perez Noguerol.
Längst in i skeppets vänstra del finns Jungfru Marie besökelse, målad 1559 av den adlige Brindisimålaren Jacopo de Vanis. I en nisch på norra väggen står träskulpturen Madonna del terremoto, jordbävningens madonna, från 1700-talet, som anses undergörande.
På korets väggar och på den södra väggen träder fresker från 1300-talet fram: Korsets träd, Madonnan med barnet, helgon, berättelser om Maria Magdalena och till och med höviska scener. Bakom altaret för den obefläckade avlelsen finns en Dormitio Virginis, Jungfru Maria på sin dödsbädd.
Sankt Franciskus kapell beställdes av Brindisihistorikern Giovanni Maria Moricino, som med all sannolikhet lät snida helgonets träskulptur i Venedig. I sakristian står ett stort skåp snidat av lokala möbelsnickare 1725.
Kyrkan ligger på en strategisk plats: här låg den befästa akropolen i den messapiska och romerska staden, som senare byggdes om av bysantinerna och normanderna. Längs den södra ytterväggen, vid foten, anses raderna av rusticerade carparoblock vara en rest av de gamla befästningarna.
När Castello Svevo byggdes förlorade den gamla borgen sin funktion, och området gick över till franciskanerna. Även amiral Margaritos hus, där angevinernas myntverk låg, överläts till bröderna för klostret. Kyrka och kloster blev kanske färdiga 1322, tack vare kung Robert av Anjous generositet.
I början av 1800-talet hotade fasaden att rasa: den byggdes om och flyttades några meter bakåt. Klostret drogs sedan in, och en del av det blev säte för underprefekturen och därefter prefekturen.
Interiören är ett enda rymligt skepp. Längs väggarna följer barockaltarna med sina dukar på varandra: på Mariaaltaret, kanske utfört av Zimbalo, hänger en Madonna del Carmine som tillskrivs Alessandro Fracanzano, med Sankta Katarina, Paulus eremiten, Sankt Didacus och familjen Perez Noguerol.
Längst in i skeppets vänstra del finns Jungfru Marie besökelse, målad 1559 av den adlige Brindisimålaren Jacopo de Vanis. I en nisch på norra väggen står träskulpturen Madonna del terremoto, jordbävningens madonna, från 1700-talet, som anses undergörande.
På korets väggar och på den södra väggen träder fresker från 1300-talet fram: Korsets träd, Madonnan med barnet, helgon, berättelser om Maria Magdalena och till och med höviska scener. Bakom altaret för den obefläckade avlelsen finns en Dormitio Virginis, Jungfru Maria på sin dödsbädd.
Sankt Franciskus kapell beställdes av Brindisihistorikern Giovanni Maria Moricino, som med all sannolikhet lät snida helgonets träskulptur i Venedig. I sakristian står ett stort skåp snidat av lokala möbelsnickare 1725.
Kyrkan ligger på en strategisk plats: här låg den befästa akropolen i den messapiska och romerska staden, som senare byggdes om av bysantinerna och normanderna. Längs den södra ytterväggen, vid foten, anses raderna av rusticerade carparoblock vara en rest av de gamla befästningarna.
När Castello Svevo byggdes förlorade den gamla borgen sin funktion, och området gick över till franciskanerna. Även amiral Margaritos hus, där angevinernas myntverk låg, överläts till bröderna för klostret. Kyrka och kloster blev kanske färdiga 1322, tack vare kung Robert av Anjous generositet.
I början av 1800-talet hotade fasaden att rasa: den byggdes om och flyttades några meter bakåt. Klostret drogs sedan in, och en del av det blev säte för underprefekturen och därefter prefekturen.