Beskrivning
Fontana De Torres är den monumentala fontänen på Piazza della Vittoria, Brindisis centrala torg. Den byggdes 1618 för att ge vatten åt en stad som drabbats av epidemier och är ett litet monument över en spansk guvernör och de gamla romerska akvedukterna.
Den består av två marmorbassänger: en stor nertill samlar upp vattnet som sprutar ur en mindre övre skål. Den skålen var från början en dopfunt: på medeltiden döpte man genom nedsänkning i den, och den återanvändes till fontänen.
På fontänen hyllar en latinsk inskription guvernören De Torres, Spaniens kung Filip III och vicekungen i Neapel, hertigen av Osuna. Den påminner också om skadorna som den normandiske kungen Vilhelm I den onde vållat akvedukterna.
På 1600-talet var torget delat i två: adelns torg, med Sedile och klocktornet, båda rivna, och folkets torg, där matmarknaden hölls. Fontänen stod på det senare och användes mest av försäljarna.
Somrarna 1617 och 1618 drabbades Brindisi av epidemier som krävde många offer, särskilt bland de spanska soldater som var förlagda i staden. För att hämta vatten fick man gå ända till tornet San Giorgio, där den antika akvedukten gick fram.
Guvernören, den spanske kaptenen Pedro Aloysio de Torres, beslöt då att leda in vattnet i staden genom att återställa de romerska ledningarna, och lät bygga tre fontäner: den här var den viktigaste, eftersom den låg mest centralt.
Betala skulle de välbärgade borgarna, var och en efter förmåga. Guvernören lät skriva den skyldiga summan på väggarna till deras hus, beräknad efter arbetarnas löner.
I mars 1715 slutade fontänen ge vatten på grund av bristande underhåll. Borgmästaren Stanislao Monticelli lät laga den, och den 26 oktober samma år sprutade vattnet igen.
Den består av två marmorbassänger: en stor nertill samlar upp vattnet som sprutar ur en mindre övre skål. Den skålen var från början en dopfunt: på medeltiden döpte man genom nedsänkning i den, och den återanvändes till fontänen.
På fontänen hyllar en latinsk inskription guvernören De Torres, Spaniens kung Filip III och vicekungen i Neapel, hertigen av Osuna. Den påminner också om skadorna som den normandiske kungen Vilhelm I den onde vållat akvedukterna.
På 1600-talet var torget delat i två: adelns torg, med Sedile och klocktornet, båda rivna, och folkets torg, där matmarknaden hölls. Fontänen stod på det senare och användes mest av försäljarna.
Somrarna 1617 och 1618 drabbades Brindisi av epidemier som krävde många offer, särskilt bland de spanska soldater som var förlagda i staden. För att hämta vatten fick man gå ända till tornet San Giorgio, där den antika akvedukten gick fram.
Guvernören, den spanske kaptenen Pedro Aloysio de Torres, beslöt då att leda in vattnet i staden genom att återställa de romerska ledningarna, och lät bygga tre fontäner: den här var den viktigaste, eftersom den låg mest centralt.
Betala skulle de välbärgade borgarna, var och en efter förmåga. Guvernören lät skriva den skyldiga summan på väggarna till deras hus, beräknad efter arbetarnas löner.
I mars 1715 slutade fontänen ge vatten på grund av bristande underhåll. Borgmästaren Stanislao Monticelli lät laga den, och den 26 oktober samma år sprutade vattnet igen.